Ända sedan år 1950 har alla som ställt upp som Finlands Lucia fått ett halssmycke som skapas enkom för henne.
– Det blir spännande att se hur smycket passar årets lucia, jag kan inte i förväg veta till exempel hur lång lucia kommer att vara och anpassa kedens längd enligt det, säger Grönlund.
Han har garderat sig genom att göra keden modifierbar, den har tre möjliga längder.

Modern och klassisk teknik i samma process

Processen med att skapa årets smycke började med papper och penna, övergick till design i ritprogram på dator och fortsatte med en 3D-print i materialet vax.
– Jag hade fyra modeller i elektronisk form. Dem bad jag en del bekanta ta ställning till och slutligen valde jag en av modellerna som jag sedan skrev ut, säger Grönlund.
Den printade vaxmodellen fungerar som ett avtryck för hur det slutliga smycket formas. En gjutform i gips får nu omsluta vaxmodellen. Vaxet smälts undan och smultet silver, som är materialet i årets luciasmycke, eller annan metall hälls i gjutformen och det egentliga smycket träder fram.
Efter det följer rent hantverk – fila, polera, löda och infatta stenar.
– Med tiden har jag lärt mig att utifrån 3D-modellen på skärmen uppskatta hur stort smycket kommer att kännas i verkligheten. Det var inte helt lätt i början, säger Grönlund.

Multikulturell metropol

I Berlin landade Grönlund, som studerat till guldsmed vid Axxell, via sin flickvän som skulle på utbyte utomlands, och på den vägen blev de. Nu har de levt åtta år i Berlin i en mångspråkig miljö.
– Hemma talar vi engelska, svenska, spanska och tyska. Med barnen talar jag svenska, min fru har spanska som modersmål, hon kommer ursprungligen från Colombia. I vårt bostadshus talar grannarna minst fem olika språk, dem umgås vi mycket med, säger Grönlund.
Han tycker att storstaden är en gynnsam miljö för en guldsmed: det finns ett tillräckligt brett kundunderlag och ett stort utbud på branschrelaterade tjänster och produkter.
– Jag kunde till exempel få låna stenarna som ingår i luciasmycket, jag kunde testa hur de ser ut på riktigt före jag anskaffade dem, säger Grönlund.
Stenarna, två diamanter och tre topaser, har Grönlund infogat i luciasmycket i sin verkstad. Verkstaden delar han med fyra andra guldsmeder.
– Vi har ett slags kollektiv. Det är skönt med kollegor att umgås med samt möjlighet att dela på utrustning, ansvarsområden och hyra i verkstaden.

Följer med lucia

Luciafirandet är bekant för Grönlund sedan barnsben.
– I skolan var luciafirandet viktigt, säger han.
Som utlandsfinlandssvensk har han följt med Finlands Lucia på distans.
– Jag har tyckt det har varit spännande att spekulera i hur andra röstat och försöka gissa vem som blir vald till lucia.
På frågan om vad han anser om själva röstningsförfarandet, som varit på tapeten i år, svarar Grönlund:
– Jag tycker det är okej med omröstning. Det är ju ingen skönhetstävling det handlar om, utan personer som ställer upp för en god sak och som har en genuin vilja att hjälpa andra.

Från smed till smed
Formgivningen och hantverket har under luciasmyckets närmare sju decennier långa historia erbjudits både blivande och etablerade konstnärer. En del har varit anställda hos kända juvelerare som Tillander, Lapponia, Kalevala Koru, Westerback och Auran Kultaseppä, andra har varit enskilda smyckesskapare och företagare. Till en början var det Hufvudstadsbladet och Folkhälsan som valde formgivare, men sedan 90-talet har smyckeskonstnären fått utse vem som får hedersuppdraget följande år.