Illman är hedrad över att han fått tillverka årets smycke. Att tillverkningen går från guldsmed till guldsmed är en tradition som han högaktar.

– Flera av tidigare års luciasmycken har skapats av formgivare som jag ser upp till och några av dem har även varit mina lärare då jag själv utbildade mig till guldsmed. Det känns stort att få vara en del av detta sällskap. Jag bor numera i Sverige, men det känns väldigt hedersamt att som finlandssvensk få ta sig an detta uppdrag.

Skaparprocessen började med att Illman läste sig in på lucia och de traditioner och symboler som förknippas med henne. Följande steg var att skapa skisser och prototyper i lera varefter själva smycket tillverkades i en verkstad på Åland. Traditionen är att smycket skapas i silver och det gläder honom.

– Jag har alltid älskat att arbeta med silver. Det är ett följsamt material och det har en varm vacker lyster. Därmed var valet av material enkelt i dubbel bemärkelse.

Tradition och samtid

Tradition är ett ord som flera gånger upprepas av Illman i samband med intervjun. Men smycket har också en stark koppling till den tid vi nu lever i. Illman ville också att smycket ska ha ett unikt formspråk och att hans estetik ska synas i det. Att smycket är smitt i två delar är också symboliskt.

– Med Lucia i åtanke, som redan vid tidig ålder bestämde sig för att hjälpa utsatta och behövande, ville jag ta fram ett smycke som speglade både tradition och samtid. För mig representerar Lucia början på något nytt. Något måste dö för att liv ska spira, mörker måste finnas för att ljus ska kunna urskiljas.

Illman berättar hur smycket är smitt av två delar som en frökapsel som öppnar sig med ett blottat frökorn, varigenom ljuset visar sig, redo att sprida sitt hopp i en samtid präglad av oro, krig och orättvisor.

– Hopp är för mig också en central tanke i legenden om Lucia. Hon är den som kommer med ljuset åter och skingrar mörkret.

Hans egna luciaminnen hänger ihop med uppväxtorten Kimito.

– Som barn firade vi alltid Lucia i skolan. På Kimitoön har luciatraditionen alltid varit ett viktigt inslag i vintermörkret. Speciellt minns jag åren då mina brorsdöttrar har deltagit i luciafirandet.

Från Kimito till Örebro 

Barndomsorten Kimito i Åbolands skärgård är fortfarande viktig för Illman. Inspirationen till sina verk hittar han i den lokala naturen. Vägen till yrket som guldsmed började i Ekenäs där han studerade till guldsmedsartesan. En praktikperiod på Åland ledde till en femårig anställning som efterföljdes av några år i andra branscher. Under den tiden växte tanken om vidareutbildning fram. Valet föll på studier inom inredningsarkitektur.

– Jag valde att studera inredningsarkitektur eftersom kreativa och konstnärliga arbeten alltid varit viktiga för mig. I dag arbetar jag som inredningsarkitekt i Örebro och jag trivs väldigt bra. Arbetet som inredningsarkitekt är kreativt på samma sätt som arbetet som guldsmed, men i större skala.

Guldsmidet är dock inte bortglömt även om det inte längre är hans huvudsyssla.

– Drömmen är att kunna fortsätta mitt arbete som inredningsarkitekt men samtidigt ha en verkstad tillsammans med min partner, där vi kan arbeta kreativt tillsammans med olika hantverk, framför allt guldsmide.

Formgivningen och hantverket har under luciasmyckets sju decennier långa historia erbjudits både blivande och etablerade konstnärer. En del har varit anställda hos kända juvelerare som Tillander, Lapponia, Kalevala Koru, Westerback och Auran Kultaseppä, andra har varit enskilda smyckeskapare och företagare. Till en början var det Hufvudstadsbladet och Folkhälsan som valde formgivare, men sedan 90-talet har smyckeskonstnären fått utse vem som får hedersuppdraget följande år.

Text: Markus Stubbe

Foto: Fredrik Lundberg